Bladlussteklar

Bladlussteklar
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassInsekter
Insecta
OrdningSteklar
Hymenoptera
UnderordningMidjesteklar
Apocrita
InfraordningParasitsteklar
Parasitica
ÖverfamiljIchneumonoidea
FamiljBracksteklar
Braconidae
UnderfamiljBladlussteklar
Aphidiinae
Vetenskapligt namn
§ Aphidiinae
AuktorHaliday, 1833
Hitta fler artiklar om djur med

Bladlussteklar (Aphidiinae), underfamilj i parasitstekelfamiljen bracksteklar (Braconidae). Gruppen är utbredd över hela världen, men med flest arter i tempererade och subtropiska områden. Totalt är ca. 660[1] arter kända varav 120 i Sverige[2][3].

Alla arter parasiterar bladlös, där de är s.k. endoparasitoider (se parasitoid). Den fullbildade honan lägger ett ägg i en bladlus, i regel en nymf i andra eller tredje stadiet. När stekellarven kläckts livnär den sig först av celler som flyter i kroppsvätskorna men till slut äter den bladlusens alla inre vävnader. Inför förpuppningen spinner larven en kokong kallad mumie, i regel inuti den uttänjda bladlusen, men larver av bl.a. släktet Praon spinner sin kokong under den tomma bladlusen[4] – se foto. När den fullbildade bladlusstekeln kläckts biter den upp ett runt utgångshål med skarpa kanter i mumien. Olika grupper av bladlussteklar gör mumier av olika färg. T.ex. gör släktet Aphidius, där A. rosae är en vanlig parasit på rosenbladlusen Macrosiphum rosae på rosor, glänsande kopparfärgade mumier. Arter i släktet Ephedrus gör svarta mumier[5] och Trioxys nästan vita.

Flertalet bladlussteklar är mellan 1 och 4 mm långa, enstaka arter upp till 7 mm. Vingnervaturen skiljer sig påtagligt mellan olika släkten, där många arter har starkt reducerade (dvs. saknade) vingribbor. Bakkroppen är påtagligt böjbar mellan 2:a och 3:e bakkroppssegmentet och när honan ska lägga ett ägg i en bladlus viker hon bakkroppen under sig och framåt mellan benen så att äggläggningsröret når framför det egna huvudet.

Bladlussteklar används för biologisk bekämpning av bladlöss, speciellt i växthus men även i odlingar på friland[6]. För dessa ändamål har några arter även flyttats mellan länder och kontinenter.

Inte sällan parasiteras bladlusstekellarven i sin tur av andra parasitsteklar kallade hyperparasitoider, bl.a. i släktena Asaphes (familjen puppglanssteklar Pteromalidae), Dendrocerus (familjen trefåresteklar Megaspilidae) och Alloxysta (familjen glattsteklar Figitidae). Ur bladlusmumien kommer då i stället för bladlusstekeln en hyperparasitoid, vilken lämnar mumien genom ett uppgnagt utgångshål med ojämna kanter.[7]


  1. ^ ”Taxapad Ichneumonoidea”. Catalogue of Life. 4 maj 2009. https://www.checklistbank.org/dataset/303642/source/1068. Läst 7 januari 2025. 
  2. ^ ”Gärdenfors, U (1984). Studier av bladlussteklarnas systematik och biologi. Entomologisk tidskrift 105: 6-8. Uppsala.”. Sveriges Entomologiska Förening. 15 mars 1984. https://www.sef.nu/download/entomologisk_tidskrift/et_1984/ET%201984%206-8.pdf. Läst 7 januari 2025. 
  3. ^ ”Bladlussteklar Aphidiinae Haliday, 1833”. SLU Artdatabanken. 7 januari 2025. https://artfakta.se/taxa/1000068/information. Läst 7 januari 2025. 
  4. ^ Starý, P (1970). Biology of aphid parasites (Hymenoptera: Aphidiidae) with respect to integrated control, Ser. Ent. 6, 643 pp. W. Junk, The Hague. 
  5. ^ Gärdenfors, U (1986). ”Taxonomic and biological revision of Palearctic Ephedrus Haliday (Hymenoptera: Braconidae, Aphidiinae)”. Entomologica Scandinavica Supplement 27:1–95. 
  6. ^ ”Aphid parasitoids in biological control”. Canadian Journal of Plant Science. 11 januari 2014. https://cdnsciencepub.com/doi/10.4141/cjps2011-045. Läst 7 januari 2025. 
  7. ^ Starý, P (1970). Biology of aphid parasites (Hymenoptera: Aphidiidae) with respect to integrated control, Ser. Ent. 6, 643 pp. W. Junk, The Hague. 

Bladlussteklar

Dodaje.pl - Ogłoszenia lokalne