Familjehem

Familjehem är ett enskilt hem som på uppdrag av myndighet tar emot barn för stadigvarande vård och fostran eller vuxna för vård och omvårdnad och vars verksamhet inte bedrivs yrkesmässigt.^[1] Det är således en modern term för vad som tidigare kallades fosterhem eller social bostad.^[2] Detta skiljer dem från de idag, i Sverige och den utvecklade världen, ovanligare barnhemmen. Barnhem förekommer oftare i utvecklingsländer.

I Sverige regleras användningen av familjehem av Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) med kompletterande regler i socialtjänstförordningen (SFS 2001:937), och den som beslutar om placering är socialnämnden i varje kommun. Mellan 3 och 4 procent av alla barn i Sverige placeras någon gång i ett familjehem eller på en institution. Cirka en procent av alla barn vistas minst fem år av sin uppväxt i ett familjehem eller på en institution.^[3]

Det finns i Sverige två juridiska skäl till att barn placeras utom hemmet. Det ena skälet är föräldrars bristande omsorg, till exempel i samband med föräldrars psykiska ohälsa, missbruk och kriminalitet eller när föräldrarna avlidit eller på annat sätt saknas. Det andra skälet är den unges egna destruktiva beteende, till exempel kriminalitet, missbruk eller prostitution.^[3] Placeringarna kan ske med vårdnadshavarens, och för barn från 15 års samtycke enligt socialtjänstlagen eller utan samtycke enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Barn vårdade i familjehem eller institution har i vuxen ålder en kraftigt förhöjd risk för suicid, psykisk ohälsa, missbruk, allvarlig kriminalitet och behov av långvarigt försörjningsstöd.^[3]