Deep Purple

	Deep Purple
	Den mest klassiska sättningen av Deep Purple (1971), från vänster: Lord, Glover, Gillan, Blackmore och Paice.
Tidigare namn	Roundabout
Bakgrund	London, England
Genre	Hård rock · progressiv rock
År som aktiva	1968–1976 · 1984–idag
Skivbolag	Tetragrammaton · Warner Bros. · Polydor · BMG · EMI · Edel
Relaterade artister	Rainbow · Blackmore's Night · Paice, Ashton and Lord · Whitesnake · Gillan
Webbplats	deep-purple.com
Medlemmar
	Ian Paice; Roger Glover; Ian Gillan; Don Airey; Simon McBride
Tidigare medlemmar
	Jon Lord; Ritchie Blackmore; Rod Evans; Nick Simper; David Coverdale ; Glenn Hughes; Tommy Bolin; Joe Lynn Turner; Joe Satriani; Steve Morse
Logotyp
	Utmärkelser Rock and Roll Hall of Fame (2016)

Deep Purple är ett hårdrocksband som bildades 1968 i Hertford, England, Storbritannien. Gruppen har vid sidan av Black Sabbath och Led Zeppelin räknats som en av de tre stora 1970-talsgrupperna inom hårdrocken; dessa grupper lade grunden för stilen, inspirerade av kanske främst Jimi Hendrix och Cream.^[2]^[3] Bandet har varit med om många medlemsbyten och ett åtta år långt uppehåll (1976–1984). Medlemsuppsättningarna mellan 1968 och 1976 är kända som Mark I, II, III och IV.

Originalsättningen, som bestod av Jon Lord (orgel), Ian Paice (trummor), Ritchie Blackmore (gitarr), Rod Evans (sång) och Nick Simper (bas) spelade progressiv rock och gav ut tre studioalbum. Mark II, som är den kommersiellt mest framgångsfulla uppsättningen, var aktiv mellan 1969 och 1973. Evans och Simper hade då ersatts av sångaren Ian Gillan och basisten Roger Glover. Mark II gav bland annat ut albumen Deep Purple in Rock (1970), samt Machine Head och livealbumet Made in Japan (båda 1972). Gillan och Glover lämnade bandet 1973 och ersattes av David Coverdale (sång) och Glenn Hughes (bas och sång). Denna konstellation gav 1974 ut både Burn och Stormbringer, innan Blackmore ersattes av Tommy Bolin året därpå.

Gruppen upplöstes 1976 men återförenades 1984 med Mark II-sättningen. Rainbowsångaren Joe Lynn Turner var sångare i gruppen mellan 1989 och 1992 och medverkar på studioalbumet Slaves & Masters (1990), som innehöll singlarna King of Dreams (1990) och Love Conquers All (1991). Gillan återvände 1992, året därpå lämnade Blackmore Deep Purple. Sedan gitarristen Steve Morse 1994 rekryterats till bandet har gruppen varit stadigare. Lord lämnade Deep Purple 2002 och bandet bestod fram till 2022 av Gillan, Glover, Morse, Paice och Don Airey (orgel). Morse ersattes 2022 av Simon McBride.

1975 listades gruppen i Guinness Rekordbok som "världens mest högljudda band", efter en konsert på Rainbow Theatre i London 1972.^[4]^[5] Gruppen har sålt över 150 miljoner album över hela världen^[6]^[7] varav över 17,5 miljoner i USA. 2016 blev Deep Purple invalda i Rock and Roll Hall of Fame and Museum, efter att ha varit nominerade tre gånger – 2012, 2013 och 2015. Ett särdrag i Deep Purples musik, som skiljer dem från Led Zeppelin eller Black Sabbaths stil och som går igen i senare hårdrock, är influenserna från barockens musik, uttryckt som långa dueller mellan gitarr och orgel. Tydliga exempel på detta hörs i låtarna "Speed King", "Highway Star", "Lazy" och "Burn".