Direkt effekt

Direkt effekt är en särskild princip inom Europeiska unionen som innebär att en bestämmelse i unionsrätten kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag, även utan att bestämmelsen har införlivats i den nationella rättsordningen.^[1] Den direkta effekten är en kännetecknande egenskap hos unionsrätten som gör den till en distinkt rättsordning i internationell rätt. Alla bestämmelser i unionsrätten har dock inte direkt effekt, utan den direkta effekten beror på typen av rättsakt och huruvida en bestämmelse skapar en ovillkorlig och tillräckligt precis rättighet som tillkommer enskilda.

Unionsrättens direkta effekt grundar sig på rättspraxis som fastställdes för första gången av EG-domstolen, sedermera EU-domstolen, genom dess dom i målet Van Gend & Loos mot Nederländerna den 5 februari 1963. Domstolen slog då fast att unionsrätten inte enbart skapar skyldigheter mellan unionens medlemsstater, utan ger i vissa fall även upphov till ”individuella rättigheter för enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda”.^[2] Senare har domstolen även fastställt företrädesprincipen, som innebär att unionsrätten äger företräde framför nationell rätt om en bestämmelse i den nationella lagstiftningen skulle visa sig vara oförenlig med den. I enlighet med principen om lojalt samarbete är medlemsstaterna skyldiga att inte hindra unionsrättens direkta effekt.^[3][4]

Den direkta effekten syftar till att säkerställa att unionsrätten tillämpas ändamålsenligt och att rättigheter som skapas på europeisk nivå upprätthålls. Principen om direkt effekt är allmänt accepterad bland nationella domstolar inom unionen. Det åligger de nationella domstolarna att tillämpa unionsrätten fullt ut och för detta ändamål begära förhandsavgöranden från EU-domstolen när unionsrätten behöver tolkas i enskilda mål i vilka den är tillämplig.