Eem

Eem var en mellanistid som startade för cirka 125 000 år sedan och varade i minst 10 000 år.^[1] Den efterträdde Saaleistiden och avlöstes i sin tur av en snabb avkylning med en gradvis temperatursänkning som gick över i nästa istid – Weichsel-istiden. Mellanistiden kallas även Sangamon-interglacialen i Nordamerika, Ipswich-interglacialen i Storbritannien och Riss-Würm-mellanistiden i Alperna.

Under värmetoppen för 125 000 år sedan växte hassel och ek ända upp till Uleåborg i Finland och det var skogklätt så långt norrut som till Nordkap i Norge, som nuförtiden är tundra. Havsytan låg 5–8 meter högre än nu, vilket pekar på att jorden var mer fri från is, möjligen var inlandsisen på Grönland delvis bortsmält. Skandinavien och Finland var en ö omfluten av Eemhavet, troligen till följd av det högre vattenståndet och en större isostatisk nedpressning av jordskorpan av Saale-isen som föregick Eem-interglacialen.

Södra Skandinavien var främst beväxt med avenbokskogar, medan skogarna längre norrut främst bestod av gran. Avlagringar från Eem har i Sverige påträffats vid stenbrottet vid Stenberget på Romeleåsen i Skåne och vid Magreteberg utanför Halmstad. En bortschaktad torvavlagring från Leveäniemigruvan i Svappavaara härrörde troligen från den här tiden, liksom en sedimentavlagring utanför Bollnäs.^[2]