Folkungar

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Artikeln är fylld med tolkningar av ett förlopp för vilket endast finns få källor, men där personer tillskrivs ett konsekvent politiskt program. Denna tolkning bör källbeläggas. (2015-07) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Folkungarna, även kallade folkunga rote, var en väpnad grupp inom svearnas högfrälse i Uppland under medeltiden,^[1] kända genom Erikskrönikan för flera uppror mot den svenska kungamakten åren 1210–80.

En viktig del av folkungarnas politiska motiv tycks ha varit hävd av stormännens regionala självbestämmande gentemot kungamaktens växande enhets- och centralmaktssträvanden. Med maktcentrum i folklanden i motsvarande nuvarande Uppland och östra Östergötland, samt med släktband till kung Erik den helige (1120–1160) och den Erikska ätten, förefaller de också ha bestridit rivaliserande tronpretendenter ur Sverkerska ätten.

Folkungarna slogs ned för gott av kungamakten genom jarl Birger Magnusson under slutet av 1200-talet. Deras sista ledare avrättades 1280.^{[källa behövs]}