Franco Berardi

Franco Berardi
Franco Berardi, 2013.
Född	2 november 1949[1][2] (75 år) Bologna
Medborgare i	Italien[3]
Utbildad vid	Universitetet i Bologna
Sysselsättning	Författare[4][5], tänkare[6], aktivist[4][5], universitetslärare, filosof[7][4], manusförfattare, teoretiker[5]
Redigera Wikidata

Franco "Bifo" Berardi, född 2 november 1949, är en italiensk filosof, teoretiker, kommunist och aktivist i den autonomistiska traditionen. Berardis verk adresserar huvudsakligen media- och informationsteknik under den samtida postindustriella kapitalismen. Berardi har bland annat har skrivit över två dussin böcker, samt ett antal uppsatser och tal.

1962, blev Berardi medlem i den italienska kommunistiska ungdomsfederationen, senare förvisades han dock från organisationen, anklagad för fraktionsbildning. Han deltog senare även i händelserna i maj '68 vid universitetet i Bologna, där han även tog en examen i estetik. Under denna tid gick han med i den så kallade extra-parlamentariska arbetarmakts-gruppen. Väl där träffade han för första gången Negri. Berardi grundade tidningen A/traverso 1975 och arbetade med tidningen fram till 1981, då den också nådde sin största upplaga. Han var också delaktig i att sköta Radio Alice, den första gratis tillgängliga piratradiostationen i Italien, från 1976 till 1978.

Liksom andra vilka också var involverade i politiska rörelser i Italien under 1970-talet, flydde Berardi till Paris, där han arbetade med Guattari inom schizoanalys. Under 1980-talet bidrog Berardi till tidningarna Semiotexte (New York), Chimerees (Paris), Metropoli (Rom) och Musica 80 (Milan). Under 1990-talet publicerade han i Mutazione e Ciberpunk (Genoa, 1993), Cibernauti (Rom, 1994) och Félix (Rom, 2001). Han har även samarbetat med konstnärer som Warren Neidich och bidragit till publikationer som e-flux inom samtida konst. För närvarande arbetar han med tidningen Derive Approdi och undervisar i social kommunikationshistoria vid Accademia di belle Arti i Milano. Berardi är grundare av internettidningen rekombinant.org, telestreet-rörelsen och grundade till TV kanalen Orfeo TV.^[8]

Till skillnad från ortodoxa marxister bygger Berardis autonomistiska teorier på bland annat psykoanalys, schizoanalys, kommunikationsteori och ämnar att visa hur subjektivitet och lust är uppbundna till funktioner i det kapitalistiska systemet.

Så snarare än att exempelvis beskriva händelser som finanskrisen 2008 bara som ett exempel på det inneboende motsägelsefull logik för kapitalakumulation^[9] argumenterar Berardi snarare mot att arbetskraft erhåller en privilegierad status i sin kritik. Berardi menar att "lösningen på den ekonomiska problematiken inte kan lösas med ekonomiska medel: lösningen är nämligen inte ekonomisk."^[10] Berardi menar att mänskliga känslor och kommunikation blir allt mer centralt i produktions respektive konsumtionsmönstret som upprätthåller flöden av fiatvaluta i det postindustriella samhället, Berardi använder för att beskriva detta bland annat begreppen "kognitariat" och "informationsarbete" i sin analys av detta som en psyko-social process.^[11][12] Bland Berardis andra adresserade områden återfinns kulturella skildringar kring förväntningar om framtiden - från proto-fascistisk futurism^[13] till postmodern cyberpunk (1993). Detta representerar ett större fokus på idéer och kulturella förväntningar än de determinist-materialistiska scheman från ortodox marxism som ofta är begränsade till en rent ekonomiska eller systemiska analyser.