Gemensamma asylpolitiken

Den gemensamma asylpolitiken är Europeiska unionens gemensamma politik för mottagande av asylsökande samt beviljande och återkallande av asyl inom ramen för det gemensamma europeiska asylsystemet. Politikområdet utgör en del av befogenhetsområdet området med frihet, säkerhet och rättvisa.

Det gemensamma europeiska asylsystemet innefattar enhetliga normer för mottagandet av asylsökande och för när asylsökande ska anses berättigade till asyl samt gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla asyl. Asylsystemet innefattar även kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan. Asylpolitiken vilar på fem viktiga rättsakter:^[1]

• Dublinförordningen som fastställer vilken medlemsstat som ansvarar för att pröva en asylansökan. Enligt förordningen är huvudregeln att asylansökan ska prövas i den medlemsstat dit den asylsökande först kom, det så kallade första asyllandet.

• Eurodacförordningen som fastställer bestämmelser om databasen Eurodac, där asylsökandes fingeravtryck lagras med syfte att möjliggöra en effektiv tillämpning av Dublinförordningen.

• Mottagandedirektivet som fastställer normer för mottagandet av asylsökande med syfte att säkerställa ett humant mottagande.

• Asylprocedurdirektivet som fastställer gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla asyl.

• Skyddsgrundsdirektivet som fastställer normer för när asylsökande ska anses berättigade till asyl. Enligt direktivet ska flyktingar och alternativt skyddsbehövande vara berättigade till asyl, men medlemsstaterna kan välja att ha mer generösa regler om de vill.

Därutöver finns det även en rättsakt som reglerar Europeiska unionens asylbyrå. Massflyktsdirektivet reglerar särskilda bestämmelser i händelse av att ett stort antal tredjelandsmedborgare tar sig till en medlemsstat och aktiverades för första gången i samband med Rysslands invasion av Ukraina 2022.

Danmark och Irland står helt eller delvis utanför den gemensamma asylpolitiken genom särskilda undantagsklausuler på området med frihet, säkerhet och rättvisa. Danmark deltar endast i Dublinregelverket genom ett mellanstatligt avtal med EU, medan Irland har valt att delta i större delen av asylpolitiken, utom de delar som rör gränshantering.^[2][3][4]