Gemensamma viseringspolitiken

Den gemensamma viseringspolitiken är Europeiska unionens gemensamma politik för visum för kortare vistelse (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod). Den innefattar en gemensam förteckning över tredjelandsmedborgare som omfattas av visumkrav respektive visumfrihet vid resa till Schengenområdet, en enhetlig utformning av visumhandlingar och gemensamma bestämmelser om utfärdandet av dessa handlingar.^[1]

Ett Schengenvisum för kortare vistelse ger en tredjelandsmedborgare, som inte åtnjuter fri rörlighet eller visumfrihet, rätt att resa in i och vistas inom hela Schengenområdet i maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod. Alla utfärdade Schengenvisum registreras i Informationssystemet för viseringar (VIS). Även visum för längre vistelse (mer än 90 dagar under en 180-dagarsperiod men maximalt ett år) och uppehållstillstånd som utfärdas för vistelse i ett enskilt Schengenland ger i regel rätt till kortare vistelse i övriga Schengenländer. Sådana handlingar utfärdas av medlemsstaterna i enlighet med nationell rätt.

Den gemensamma viseringspolitiken är en del av Schengensamarbetet och omfattar endast Schengenområdet fullt ut. Cypern, som ännu inte ingår i Schengenområdet, omfattas dock av bestämmelserna om visumfrihet och visumkrav för tredjelandsmedborgare samt den enhetliga utformningen av visumhandlingar, och godkänner Schengenvisum unilateralt som nationella visum i väntan på sin anslutning till Schengenområdet.^[2][3] Irland står helt utanför den gemensamma viseringspolitiken, men använder sig av den enhetliga utformningen av visumhandlingar för sina egna nationella visum.