Gisslankrisen i Iran var en diplomatisk kris mellan Iran och USA där 52 amerikanska diplomater hölls som gisslan i 444 dagar mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981, efter att en grupp islamistiska studenter hade tagit över USA:s ambassad i Teheran i sitt stöd för den iranska revolutionen.[1]
Krisen har beskrivits som en förveckling av "hämndbegär och gemensamt oförstånd".[2] I Iran sågs händelsen av islamister och vänsterextremister som ett slag mot USA:s inflytande i Iran och mot USA:s långvariga stöd för den nyligen störtade shah Mohammad Reza Pahlavi samt som en aktion riktad mot USA:s försök att motarbeta den iranska revolutionen.[3] I USA sågs gisslantagandet som ett brott mot den internationella rätten som ger diplomatisk immunitet och diplomatiska beskickningar suveränitet i värdlandets område.[4]
Efter att förhandlingarna brutit samman gjorde amerikansk militär ett misslyckat försök att befria gisslan i Operation Eagle Claw den 24 april 1980, vilken resulterade i att en helikopter RH-53D och två C-130 transportplan havererade och åtta amerikanska militärer och en civil iranier dog. Krisen slutade då Alger-avtalet slöts i Algeriet den 19 januari 1981. Gisslan släpptes formellt fritt dagen därpå, bara några minuter efter att Ronald Reagan tillträdde som USA:s president.
I USA ansågs många politiska analytiker att krisen var huvudorsaken till att Jimmy Carter förlorade presidentvalet i USA 1980,[5] och beskrev det som en "väsentlig episod" i de amerikansk-iranska relationerna.[6] I Iran stärkte krisen prestigen hos Ayatollah Khomeini och den politiska makten hos dem som stödde teokrati och gisslantagandet.[7] Krisen innebar också starten på amerikanska åtgärder och sanktioner, som syftade på att försvaga de ekonomiska banden mellan Iran och USA. Sanktionerna blockerade all egendom inom USA:s rättsskipning som ägdes av Irans centralbank och regering.[8]