Pekings tunnelbana

Pekings tunnelbana 北京地铁
Tunnelbaneskylt i Peking.
Allmänt
Plats	Peking, Kina
Antal linjer	23
Antal hållplatser	369 (unika stationer)
Turtäthet	2–3 min
Antal passagerare	3,8 miljarder/år (2018)[1] 13,75 miljoner/dag (2019)[2]
Organisation
Invigd	1 oktober 1969
Trafikoperatör	MTR Corporation
Tekniska fakta
Banlängd	786 kilometer
Spårvidd	1435 millimeter (Normalspår)
Matning	Kontaktledning (linje 6, 14, 16, Daxing Airport Express) Strömskena (övriga linjer)
Linjekarta

Pekings tunnelbana (北京地铁; Běijīng dìtiě) betjänar den kinesiska huvudstaden Peking, och är den fjärde äldsta asiatiska tunnelbanan (exklusive Kaukasus) efter de japanska tunnelbanorna i Tokyo (öppnad 1927), Osaka (öppnad 1933) och Nagoya (öppnad 1957), och numera världens allra mest trafikerade tunnelbana med mer än tio miljoner resande per dag och totalt omkring 3,8 miljarder per år. Tunnelbanan började att planeras 1953 med Moskvas tunnelbana som förebild, hade byggstart den 1 juli 1965 och invigdes på tjugoårsminnet av grundandet av Folkrepubliken Kina den 1 oktober 1969, men först strax före och efter de olympiska sommarspelen 2008 började den drastiska utbyggnaden av tunnelbanan, som för tillfället (2023) är den näst största (till banlängden), efter Shanghais tunnelbana som år 2010 växte om Londons tunnelbana som den största, med en total banlängd av 786 km, cirka 15 km mindre än Shanghais tunnelbana, fördelad över 22 linjer (exklusive två light rail-linjer) och en maglevtåglinje (Linje S1).

Ett kontroversiellt inslag i tunnelbaneprojektet, som godkändes 4 februari 1965 av Mao Zedong, var förslaget att riva Pekings stadsmur, för att ge plats för blivande ringlinje 2, som dock godtogs av Mao som hellre föredrog att riva stadsmuren än att riva bostadshus.^[3]