Pleistocen

Pleistocen är en geologisk epok som sträcker sig från cirka 2 580 000 år sedan till ungefär 11 700 år sedan. Under pleistocen sker omfattande nedisningar på norra jordklotet, som vanligen benämns istider. Tidsperioden utgör huvuddelen av kvartärtiden, en tidsperiod som också innefattar holocen.

Den skotske geologen Charles Lyell introducerade namnet pleistocen i mitten av artonhundratalet baserat på lagerstudier utförda på Sicilien. Namnet är skapat från grekiskans πλεῖστος, pleīstos, "mest", and καινός, kainós, "nya".^[1]

Före 2009 ansågs pleistocen endast ha tre etager och börja vid starten för calabria för cirka 1,8 miljoner år sedan. De för pleistocen typiska nedisningarna av norra halvklotet började dock redan under gelatiden. Den Internationella stratigrafiska kommissionen fastställde därför 2009 att kvartär och pleistocen ska börja redan vid gelatidens början, för cirka 2,6 miljoner år sedan. Därmed blev gela den äldsta åldern och nedersta etagen av kvartär och pleistocen.^[2]

Perioden definieras av en omfattande nedkylning av klimatet på jorden, att vattenlevande blötdjur som klarar sig i kallare vatten utvecklas och att äldre vattenbaserade organismer (latin: discoaster) försvinner, samt att moderna hästar och elefanter uppträder och sprider sig över större områden.

I arkeologi motsvaras pleistocen av paleolitikum, den äldre stenåldern.