Stilfigurer |
---|
DIALOG |
Apostrofering |
Descriptio |
Divisio |
Hypofor |
Illeism |
Prosopopoeia |
Ratiocinatio |
Retorisk fråga |
Sermocinatio |
JÄMFÖRELSE |
Allegori |
Antites |
Kenning |
Liknelse |
Metafor |
Metonymi |
Pars pro toto |
Synekdoke |
ORDLEK |
Malapropism |
Oxymoron |
Paronomasi |
Zeugma |
STRUKTUR |
Anastrof |
Isokolon |
Kiasm |
Parallellism |
Trikolon |
TILLÄGG |
Evidentia |
Hopning |
Hyperbol |
Perifras |
Pleonasm |
Polysyndeton |
Stegring |
Tautologi |
UPPREPNING |
Allitteration |
Anadiplos |
Anafor |
Assonans |
Epanalepsis |
Epifor |
Rim |
Symploke |
Synonymi |
UTESLUTNING |
Asyndeton |
Ellips |
Ironi |
Litotes |
Meiosis |
ÖVRIGT |
Antonomasi |
Dysfemism |
Eufemism |
Exclamatio |
Katakres |
Prosopopoeia, grekiska προσωποποιία, även prosopoea eller prosopopeia, latin confirmatio, är en figur inom retoriken som innebär att man, för att stödja sin åsikt, åberopar ett vittne som inte finns tillgängligt. Det kan vara en icke närvarande person, till exempel en anfader, en folkgrupp, kommande generationer, eller ett djur eller ett ting eller naturen.[1] Prosopopoeia kan vara en underavdelning till alla retorikens fyra huvudtroper eftersom den bygger på både kvantitet, motsats, likhet och närhet.[2]
Genom tiderna har olika retoriker distingerat mellan att å ena sidan ge själ åt ett djur eller ett ting och låta det tala och få mänskliga egenskaper och att å andra sidan ge röst åt en person som inte är närvarande. I de fall prosopopoeia innebär att karakterisera en person som inte är närvarande, används ofta antingen en person som är död eller en person som är främmande för den egna kulturen och som därmed kan bidra med ett annat perspektiv.[3]