Pyroxen är en samlingsbeteckning för ett antal silikatmineral, som är vanligt förekommande i magmatiska och metamorfa bergarter. Pyroxenerna ingår i den större gruppen kedjesilikater eller inosilikater. Pyroxenerna är viktiga bergartsbildande mineral. De har den allmänna formeln XY(Si,Al)2O6, där X representerar kalcium (Ca), natrium (Na), järn (Fe(II)) eller magnesium (Mg) och mer sällan zink, mangan eller litium, och Y representerar joner av mindre storlek, som krom (Cr), aluminium (Al), magnesium (Mg), kobolt (Co), mangan (Mn), skandium (Sc), titan (Ti), vanadin (V) eller till och med järn ( Fe(II) eller Fe(III)). Även om aluminium i stor utsträckning ersätter kisel i silikater som fältspat och amfiboler, sker substitutionen endast i begränsad utsträckning i de flesta pyroxener. Den negativa jonen är SiO3, som bildar oändliga kedjor i kristallens längdriktning, vilket ger upphov till den karaktäristiska spaltningen i parallellogramform där vinklarna är omkring 87° och 93°. Dessa spaltvinklar skiljer dem från de närbesläktade amfibolerna, vars spaltvinklar är cirka 124° och 56°. I flera av pyroxenmineralen avsöndras dessutom ofta parallella plattor vinkelrätt mot kristallens längdriktning.
Namnet pyroxen kommer från de antika grekiska orden för 'eld' (πυρ, pur) och 'främling' (ξένος, xénos). Pyroxener hette så på grund av deras närvaro i vulkaniska lavor, där de ibland finns som kristaller inbäddade i vulkaniskt glas. Man antog att de var föroreningar i glaset, därav namnet som betyder "eld främling". Men de är helt enkelt tidigt bildade mineraler som kristalliserades innan lavan bröt ut.
Jordens övre mantel består huvudsakligen av olivin- och pyroxenmineraler. Pyroxen och fältspat är de viktigaste mineralerna i basalt, andesit och gabbro.[1][2]