Radio-frequency Identification

Radio-frequency identification (RFID) är en teknik för att läsa information på avstånd från transpondrar och minnen.^[1] En RFID-mottagare kallas vanligtvis för en tagg.^[2]

De billigaste och enklaste varianterna har en väldigt enkel uppbyggnad och de består endast av ett unikt nummer som de kan sända ut några decimeter. Detta är den vanligaste sort som används idag. I denna typ av RFID-transponder har man all information lagrad i en databas. Posten där informationen finns lagrad är bunden till det unika id-numret. Denna enklare typ motsvarar i praktiken vanliga streckkoder. I nästa prisnivå är taggarna lite mer avancerade och har ett inbyggt minne som går att skriva till flera gånger, men minnet är ganska begränsat. Avläsaren består av ett oscillerande magnetfält som inducerar en tillräcklig spänning i antennen för att taggen ska kunna sända sitt innehåll. Taggen kan vara liten nog för att passa in i en vanlig prislapp, sättas in under huden på ett djur eller opereras in i människor för identifiering med hjälp av radiovågor.^[3]

De taggar som nämnts hittills är passiva men det finns även aktiva taggar. De aktiva urskiljer sig genom att till skillnad från de passiva, som har avläsaren som sin energikälla, istället har ett eget batteri. De är även fysiskt större och betydligt dyrare. De aktiva taggarna används för att kommunicera över större avstånd, till exempel på en container i en hamn.

Exempel på användningsområden för RFID idag är bland andra busskort, liftkort, passering genom tullar, betalstationer, pass, stöldskydd i butiker,^[4] bokningssystem, bibliotek, och nyare bilar.