Skagerrakslaget

Skagerrakslaget
Del av Första världskriget
Engelskspråkig karta över Skagerrakslaget.
Ägde rum 31 maj 1916 – 1 juni 1916 Plats Nordsjön, nära Danmark (56°42′N 5°52′Ö / 56.700°N 5.867°Ö / 56.700; 5.867) Resultat Taktiskt resultatlöst; brittisk dominans av Nordsjön bibehölls
Stridande
Storbritannien	Tyskland
Befälhavare och ledare
John Jellicoe David Beatty	Reinhard Scheer Franz von Hipper
Styrka
28 slagskepp 9 slagkryssare 8 pansarkryssare 27 lätta kryssare 76 jagare 1 minutläggare 1 flygdepåfartyg med 4 sjöflygplan[1]	16 slagskepp 5 slagkryssare 6 pansarskepp 11 lätta kryssare 61 torpedbåtar 6 luftskepp[1]
Förluster
6 094 döda 674 skadade 177 tillfångatagna 3 slagkryssare 3 pansarkryssare 1 flottiljledare 7 jagare (112 180 ton sänktes)[2][3]	2 551 döda 507 skadade 1 slagkryssare 1 pansarskepp 4 lätta kryssare 5 torpedbåtar (62 233 ton sänktes)[2][3]

Skagerrakslaget (tyska: Skagerrakschlacht; danska: Søslaget ved Jylland / Søslaget om Skagerrak, engelska: Battle of Jutland, "Slaget vid Jylland" eller "Slaget vid Jutland"^[4]), var det största sjöslaget under första världskriget och den enda fullskaliga sammandrabbningen mellan slagskepp i detta krig.^[5][6][7] Slaget utkämpades den 31 maj – 1 juni 1916, i Nordsjön nära Jylland, Danmarks fastland. De krigförande parterna var tyska Kejserliga marinens Högsjöflotta, som leddes av viceamiral Reinhard Scheer, och brittiska Royal Navys huvudflotta Grand Fleet, som leddes av amiral sir John Jellicoe.

Tyskarna planerade att använda viceamiral Franz Hippers spaningsgrupp om fem moderna slagkryssare för att lura in viceamiral sir David Beattys slagkryssareeskader i den tyska slagflottans eldlinje och därmed förstöra den. Engelsmännen hade dock med hjälp av signalspaning fått reda på att en större flottoperation planerades och den 30 maj seglade Jellicoe ut med sin Grand Fleet för att sammanträffa med Beatty.

På eftermiddagen den 31 maj möttes Beatty och Hipper och i det flyende södergående slag som uppstod förde Hipper den brittiska flottan i den tyska Högsjöflottans väg. Beatty vände om och forcerade mot den brittiska huvudflottan. De två huvudflottorna möttes i ett intensivt slag som utkämpades från 18.30 fram tills skymningen omkring 20.30. Sammanlagt deltog omkring 250 fartyg i striden. Fjorton brittiska och elva tyska fartyg sänktes med stora förluster i människoliv. Jellicoe försökte att skära av tyskarnas reträttväg för att kunna återuppta striden nästa morgon. Scheer lyckades dock korsa den brittiska linjens kölvatten och ta sig till hamn.

Båda sidorna såg sig efter slaget som segrare.^[5] Britterna hade förlorat fler fartyg och lidit större manskapsförluster, men Scheers plan att förstöra Beattys eskadrar hade misslyckats. Den tyska Högsjöflottan fortsatte att utgöra ett allvarligt hot och britterna var tvungna att koncentrera sina slagskepp till Nordsjön. Tyskarna försökte dock aldrig mera utmana det brittiska sjöherraväldet utan förblev en fleet in being och satsade sina mödor och resurser på oinskränkt ubåtskrig.

Illa sargade, brända lik av okända sjömän flöt i land både på svenska västkusten och danska västkusten under flera veckors tid efter slaget. Ofta begravdes de nära den plats där kroppen hade spolats upp. En sådan plats är Gullholmens gamla kyrkogård i Bohuslän. Långt in på 1980-talet hedrades den omärkta graven med en krans av lokalbefolkningen.