Spetsglans | |
![]() | |
Kategori | Sulfidmineral |
---|---|
Dana klassificering | 2.11.2.1 |
Strunz klassificering | 2.DB.05a |
Kemisk formel | Sb2S3 |
Färg | Blygrå till blekande svartaktig eller iriserande; i polerad sektion, vit |
Förekomstsätt | Massiva, strålande och långsträckta kristaller. Massiv och granulär |
Kristallstruktur | Ortorombisk |
Tvillingbildning | Sällsynt |
Spaltning | Perfekt och lätt på {010}, ofullkomlig på {100} och {110} |
Brott | Subkonkoidalt |
Hållbarhet | Mycket flexibel med nte elastisk, något skivbar |
Hårdhet (Mohs) | 2 |
Glans | Metallisk[1] |
Transparens | Opak |
Streckfärg | Blygrå |
Specifik vikt | 4,6 – 4,7 |
Löslighet | Sönderdelas av saltsyra |
Referenser | [2][3][4][5] |
Spetsglans kallas även ibland för svavelantimon, antimonglans, stibnit, antimonit eller gråspetsglans och är ett malmmineral[2] med den kemiska formeln Sb2S3. Det är ett sulfidmineral som består av antimon (ca 72 %) och svavel. Mineralen förekommer i form av långa nålformade kristaller i en ortorombisk rymdgrupp.[6] Det är den viktigaste källan till den metalloida antimonen.[7] Namnet kommer från grekiskan στίβι stibi genom latinets stibium som det tidigare namnet för mineralet och grundämnet antimon.[3][4]