Stavelse

Stavelsen är en rytmisk grundenhet samt den minsta prosodiska enheten.^[1] En stavelse består av en stavelsekärna, oftast en vokal, som ofta, men inte alltid, är omgiven av konsonanter.^[1] De konsonanter som föregår kärnan kallas ansats, de som kommer efter kärnan kallas koda. En eller flera stavelser i ett ord får ofta betoning. På fackspråk kallas den sista stavelsen i ett ord ultima, den näst sista penultima och den tredje stavelsen bakifrån antepenultima. Om stavelsen slutar med en vokal kallas den öppen, medan den kallas sluten om den slutar med en konsonant.^[1]

Den idealiska och mest förekommande stavelsen i världens språk består av en inledande konsonant och en vokal, till exempel "da". Så gott som alla språk har den typen av stavelse, och många språk kan fylla på med fler inledande konsonanter, och lägga till ett antal konsonanter efter vokalen/kärnan. Svenskan är ett språk som tillåter extremt många konsonanter: tre initialt ("skri") och åtminstone fem finalt ("skälmskt") (se även fonotax). Konsonantljuden brukar, i de flesta språk, ordna sig runt kärnan/vokalen så att konsonanter med högst sonoritet står närmast före och efter vokalen.

Egenskapen hos ett fonem att kunna agera stavelsekärna kallas för att vara stavelsebildande eller syllabisk, efter det latinska ordet för stavelse, syllaba. Vissa språk, till exempel tjeckiska, tillåter l och r som stavelsekärnor, såsom i ordet vlk (varg) och krk (hals). I en del språk kan ett konsonantljud ta över rollen som stavelsekärna när stavelsens vokal är kraftigt reducerad, till exempel i svenska dialektala katt'n (’katten’), men med bibehållen längd på stavelserna. Ett alternativt synsätt är att vissa språk har en stavning av en kropp plus koda medan andra språk har en stavning med ansats plus rim.^[2]

Den minsta syntaktiska enheten kallas morfem. Många morfem består av endast en stavelse. Men majoriteten av morfemen består av mer än en stavelse och begreppen stavelse och morfem är olika begrepp.