Svensk vetenskapshistoria

Sveriges historia
Denna artikel ingår i en artikelserie
Tidsaxel
Förhistorien (c:a 12 000 f.Kr.–1050 e.Kr.)
Äldre medeltiden (1050–1250)
Folkungatiden (1250–1389)
Kalmarunionen (1397–1520)
Äldre vasatiden (1521–1611)
Stormaktstiden (1611–1721)
Frihetstiden (1719–1772)
Gustavianska tiden (1772–1809)
Ny konstitution och union (1809–1866)
Industrialiseringen (1866–1905)
1900-talets början (1905–1914)
Första världskriget (1914–1918)
Mellankrigstiden (1918–1939)
Depressionen (1929–1939)
Andra världskriget (1939–1945)
Efterkrigstiden (1945–1967)
Slutet av kalla kriget (1968–1991)
Nutiden (1991–)
Ämnen
Regenter • Statsministrar
Krig • Freder
Militärhistoria • Ekonomisk historia • Vetenskapshistoria

Svensk vetenskapshistoria beskriver den svenska vetenskapshistoriska utvecklingen samt svenska forskare och uppfinnare.

Botanikern Carl von Linné är den kanske mest kände svenske vetenskapsmannen i historien. Han är fader till den moderna systematiken för växter och djur. Bland övriga framstående svenska vetenskapsmän genom historien kan nämnas Olof Rudbeck d.ä., Carl Wilhelm Scheele, Emmanuel Swedenborg, Jacob Berzelius, Anders Jonas Ångström, Anders Celsius, Svante Arrhenius och Hannes Alfvén. Några samhällsvetare som har gjort särskilda insatser är ekonomhistorikern Eli Heckscher och ekonomen Bertil Ohlin som utvecklat modern handelsteori, liksom ekonomen Gunnar Myrdal. Flera svenskar har verkat som framstående ingenjörer eller uppfinnare; bland dessa märks Alfred Nobel - dynamitens uppfinnare och grundare av Nobelpriset - liksom Christopher Polhem, John Ericsson, Gustaf Erik Pasch, Carl Edvard Johansson, Sven Wingquist, Gustav de Laval och Carl Munters. Sammanlagt har 28 nobelpris tilldelats svenskar, varav 17 för vetenskapliga insatser.