Thomas Mann | |
Thomas Mann 1937. Foto: Carl Van Vechten | |
Född | 6 juni 1875 Fria hansastaden Lübeck, Kejsardömet Tyskland |
---|---|
Död | 12 augusti 1955 (80 år) Zürich, Schweiz |
Yrke | Romanförfattare, novellförfattare, essäist |
Nationalitet | Tysk |
Språk | tyska[1] |
Verksam | 1896–1954 |
Genrer | Bildningsroman, historisk roman, pikaresk |
Noterbara verk | Huset Buddenbrook (1901), Döden i Venedig (1912), Bergtagen (1924) |
Priser | Nobelpriset i litteratur 1929 |
Maka | Katia Mann |
Barn | Erika Mann, Golo Mann, Klaus Mann, Monika Mann, Elisabeth Mann, Michael Mann |
Släktingar | Heinrich Mann (bror) |
Influenser | Dostojevskij, Stirner, Fontane, Freud, J.P. Jacobsen, Goethe, Hesse, Hoffmann, Jung, Lessing, Luther, Nietzsche, Poe, Schlegel, Schopenhauer, Wagner, Schönberg, von Platen, Grimmelshausen, Heinrich Mann, Melville, Henrik Pontoppidan |
Influerade | Hesse, Sontag, Lukacs, Adorno, Kafka, Heinrich Mann, Klaus Mann, Tuten, Pamuk, Campbell, Mishima Houellebecq, Böll, Stevens |
Namnteckning | |
Thomas Mann, född 6 juni 1875 i Lübeck i nuvarande Schleswig-Holstein i Tyskland, död 12 augusti 1955 i Zürich i Schweiz, var en tysk författare och Nobelpristagare.
I sitt författarskap knyter Thomas Mann an till 1800-talets berättarteknik hos bland andra Lev Tolstoj och hans symbolik och episka teman påminner om verk av Theodor Fontane och Richard Wagner. Kännetecknande för Manns prosa är det ironiska förhållningssättet och den dubbelbottnade humorn.[2] Med tilltagande konstnärlig mognad använde sig Mann av allegorier och mytologiska motiv. Författarens språk präglas av detaljrikedom, utförlighet, rytm och balans. De teman Mann valde att behandla anknöt till hans samtids världspolitiska händelser, samtidigt som de är av allmänmänsklig relevans. Han var yngre bror till den mer vänsterorienterade författaren Heinrich Mann samt far till Erika Mann, Klaus Mann och Golo Mann, även de framstående författare. Han omnämns ofta som 1900-talets mest betydelsefulle tyskspråkige författare.[3] Till Manns mest framstående litterära verk brukar räknas Huset Buddenbrook (1901), Döden i Venedig (1912), Bergtagen (1924) och Doktor Faustus (1947). Verk av honom brändes under bokbålen runt om i Nazityskland 1933.