turkiska | |
Türkçe | |
Talas i | Turkiet Cypern Nordcypern |
---|---|
Region | Anatolien |
Antal talare | 65-75 miljoner som modersmål |
Status | världsspråk |
Språkfamilj | turkiska |
Officiell status | |
Officiellt språk i | Turkiet Nordcypern Cypern |
Språkmyndighet | Türk Dil Kurumu (Turkiska språkkommittén) |
Språkkoder | |
ISO 639‐1 | tr |
ISO 639‐2 | tur |
ISO 639‐3 | tur |
SIL | TRK |
Turkiska (Türkçe) eller turkietturkiska är ett turkspråk vars ursprungsområde är Centralasien. Det talas som modersmål av cirka 100 miljoner människor,[1] främst i Turkiet där det är officiellt språk, liksom av turkcyprioter på norra Cypern. Turkiskan utgör ett gemensamt språk för Anatoliens varierade befolkningar och talas även av mindre grupper i de delar av Europa som fram till första världskriget tillhörde Osmanska riket (Albanien, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Grekland, Kosovo, Montenegro och Nordmakedonien). Språket talas även av turkiska invandrare i Västeuropa, särskilt Tyskland. Det är det största av turkspråken. För att inte förväxlas med sina släktspråk kallas turkiska ibland specifikt för turkietturkiska (Türkiye Türkçesi). Turkiskan skrevs till 1920-talet med det arabiska alfabetet varefter en övergång skett till latinska alfabetet. Detta skedde som del i Turkiets strävan att etablera samhörighet med Europa.
Språkets rötter kan spåras till Mongoliet och Centralasien och de första skriftliga lämningarna är närmare 1200 år gamla. Osmanskan, den omedelbara föregångaren till dagens turkiska, spreds åt väster när det osmanska riket utvidgades. Som en av den moderna turkiska republikens landsfader Atatürks reformer, ersattes 1928 det osmanska alfabetet (en variant av arabiska alfabetet) av en variant av det latinska alfabetet. Samtidigt inledde den Turkiska språkkommittén ett arbete för att reformera turkiskan genom att avlägsna persiska och arabiska lånord till förmån för turkiska synonymer, och om sådana inte fanns genom nybildningar från turkiska rötter. Tusentals turkiska ord är dock fortfarande persiska och arabiska lånord. I dagens Turkiet talar man således en lokalmodifierad variant av ursprungsturkiskan. Typiskt för turkiskan är dess vokalharmoni och utpräglat agglutinerande språkstruktur med många suffix, vilket innebär att mycket långa ord kan bildas. Andra agglutinerande språk är till exempel finska, ungerska, swahili och esperanto.