Andra industriella revolutionen eller tekniska revolutionen brukar man kalla tiden mellan ungefär 1871 och 1914, som bland annat präglades av införande och starkt ökande användning av elektricitet, förbränningsmotorer och tillverkning och användning av stål. Åren som valts att avgränsa denna period är de för fransk-tyska kriget 1870–1871 och första världskriget 1914–1918.
Under den industriella revolutionen hade naturvetenskapen utvecklat förståelse av fenomen som elektricitet, energi och materia (se termodynamik). Samtidigt hade östra USA och Västeuropa byggt upp en infrastruktur av järnvägar, kanaler och farleder, medan urbanisering och utbildning hade ökat utbudet av kvalificerad arbetskraft.
Detta möjliggjorde den andra industriella revolutionens ytterligare satsningar på infrastruktur, som telefoni, elkraft, kylsystem och asfalterade vägar. Järnvägar och kanaler byggdes ut, och ångbåtar och ångfartyg blev allt vanligare.[1]
Marknaden utvidgades och frihandel mellan länder ökade. Det uppstod mer komplicerade varor. Bilar började massproduceras enligt löpandebandsprincipen. Masskonsumtion och Henry Ford är det som den andra industriella revolutionen är mest känd för.
Under denna tid blev framför allt USA och tyska kejsardömet politiskt betydelsefulla.