Anod

Anod är den elektrod där en yttre ström går in i en komponent.^[1][2]

Ett undantag är halvledardioder där anoden är fixerad till den p-dopade sidan av diodens pn-övergång.^[3][4] För många dioder sammanfaller undantaget med den generella definitionen, men inte för exempelvis zenerdiod, avalanchediod eller fotodiod där strömmen i normalt driftläge går in på den n-dopade sidan (som kallas diodens katod) av diodens pn-övergång.

Den yttre elektronledaren är vanligtvis av metall ^[1] men kan även vara av grafit. Det behövs även en motelektrod där strömmen kan lämna komponenten och denna elektrod kallas katod. Strömmen som passerar komponenten kan ledas genom vakuum, joniserad gas, halvledare eller elektrolyt. Elektrolyten kan vara en vattenlösning av salt, syra eller bas men kan även vara en jonledande polymer, saltsmälta eller fastoxid. Exempel på det senare är yttriumstabiliserad zirkoniumdioxid där syrejoner är strömmens laddningsbärare.

Anod och katod används dels om energiförbrukande komponenter, exempelvis vakuumdioder, dels om komponenter som avger energi såsom en galvanisk cell. För en vakuumdiod är anoden den positiva elektroden, medan för en galvanisk cell blir den negativa elektroden anod. Anod (och även katod) definieras utifrån den yttre strömmens riktning, inte komponentens polaritet.

Det är en missuppfattning att anoden alltid är positiv. En generell minnesregel kan vara den engelska ACID (Anode, Current Into Device). Den svenska minnesregeln PANK (Positiv Anod, Negativ Katod) har begränsad användning och gäller bara energiförbrukande komponenter men inte för en galvanisk cell som avger energi (det som vardagligt kallas batteri). ACID-reglen gäller inte generellt för halvledardioder (se nedan under 3.1.2) som har en egen definition/konvention för anod.

I en elektrokemisk cell orsakar strömmen en oxidation vid anoden.^[5] Detta gäller för såväl en elektrolytisk cell vid den positiva polen som för en galvanisk cell vid den negativa polen.