Eldsprutor (esp) och eldkastare (ek) är militärt utformade anordningar för utskjutning av oljebrandämnen i syfte att åstadkomma brand.[2] Till skillnad från traditionell brandammunition, vilka verkar genom att antända lättantändligt material i mål, verkar eldsprutor och eldkastare genom att direkt skjuta lättantändligt material mot målet, antingen förtänt eller med tändmekanism. Eldsprutor verkar genom att skjuta antänt oljebrandämne i en stråle mot målet likt en vattenspruta. Eldkastare verkar genom att skjuta iväg projektiler försedda med höga volymer oljebrandämne och tändanordning mot målet, vanligen i form av raketer.[2][3][4]
Oljebrandämnen är vanligen olika former av tung olja, bensin eller diesel, ofta förtjockad i olika grader fram till gelé.[2] Detta görs bland annat för att skapa högre tryck i eldsprutor och därmed ge längre räckvidd,[5] men även för att göra oljebrandämnet klibbigt så det fastnar där det skjuts istället för att rinna iväg.[2] Exempel på oljebrandämnen är napalm.[2] Utöver eldsprutor och eldkastare sprids oljebrandämnen även med flygbomber, brännflaskor och brandminor.[2]
Eldsprutor och eldkastare förekommer i flera olika storlekar och utformningar. De flesta är bärbara som bärs av en enskild soldat, men det förekommer även tunga (stationära) och fordonsmonterade varianter.[2] Eldspruta som närstridsvapen kom först till användning under första världskriget.[6]