Epitel

Epitel (av grek. epi - "på", "uppå", och thele - "bröstvårta") är en typ av vävnad som täcker kroppens ytor och består av epitelceller. Histologiskt är epitel en mycket heterogen vävnadstyp, den har många funktioner varav några är: barriär mot omgivningen, skydd för underliggande vävnadstyper, sekretion av substanser och absorption av substanser. Epitel finns i alla organ.

Några exempel: I blodkärlen kallas epitelcellerna för endotelceller, och utgör väggen mot lumen i blodkärlens insida. I huden byggs epidermis upp av skivepitel. Det enkla skivepitelet i lungsäckarna, hjärtsäcken och bukhinnan kallas mesotel. Även kroppens körtlar, liksom inre organ som lunga och lever byggs huvudsakligen upp av epitelceller. Epitelceller täcker även luftvägar, matstrupe och tarmar där de utgör en barriär.

Epitelceller har en mycket stor regenerativ kapacitet,^[1] det vill säga de har förmågan att genomgå ett stort antal mitoser innan de blir terminalt differentierade. Denna egenskap gör även att epitelceller är ett särskilt hot i organismen, eftersom celler med stor förmåga till celldelningar även har en lägre tröskel att utvecklas till cancerceller. Så är även fallet med epitelceller; det är mycket vanligt att tumörer utgår från defekta epitelceller. En elakartad tumör som utgår från epitelceller kallas för ett carcinom.

Epitelcellerna är polära, har en apikal och en basal del.^[1] Det mest basala lagret vilar på ett basalmembran uppbyggt av kollagen IV och laminin.^[1] . Epitelet är mekaniskt tåligt och dess celler är ihopkopplade med desmosomer, gap junctions, zona occludens och zonula adhaerens.^[1] De kan ha utskott på cellytan som mikrovilli, stereocilier och kinocilier.^[1]

Körtelepitel uppstår från ytepitel under fosterstadiet och är vävnader med celler specialiserade på att producera sekret.^[1] Molekylerna som utsöndras lagras vanligen i cellerna i små membranbundna vesiklar, granula.^[1]