Stilfigurer |
---|
DIALOG |
Apostrofering |
Descriptio |
Divisio |
Hypofor |
Illeism |
Prosopopoeia |
Ratiocinatio |
Retorisk fråga |
Sermocinatio |
JÄMFÖRELSE |
Allegori |
Antites |
Kenning |
Liknelse |
Metafor |
Metonymi |
Pars pro toto |
Synekdoke |
ORDLEK |
Malapropism |
Oxymoron |
Paronomasi |
Zeugma |
STRUKTUR |
Anastrof |
Isokolon |
Kiasm |
Parallellism |
Trikolon |
TILLÄGG |
Evidentia |
Hopning |
Hyperbol |
Perifras |
Pleonasm |
Polysyndeton |
Stegring |
Tautologi |
UPPREPNING |
Allitteration |
Anadiplos |
Anafor |
Assonans |
Epanalepsis |
Epifor |
Rim |
Symploke |
Synonymi |
UTESLUTNING |
Asyndeton |
Ellips |
Ironi |
Litotes |
Meiosis |
ÖVRIGT |
Antonomasi |
Dysfemism |
Eufemism |
Exclamatio |
Katakres |
Hypofor är en stilfigur inom retorik i vilken talaren ställer en fråga som hon eller han sedan själv besvarar.[1] Den är en resonerande figur som testar idéer och både ställer och besvarar frågor uttalat. Man skulle kunna se på hypoforen som att tänka högt.[2] I egenskap av stilfigur underordnas hypoforen Elocutio i Partesmodellen.
Stilfigurer används enligt Ad Herennium för att antingen smycka språket; med ordfigurer, eller utbrodera tanken hos mottagarna; med tankefigurer. Hypoforen tillhör ordfigurerna och syftar till att förstärka den egna argumentationen, alternativt försvaga motpartens. [3] Man skapar en hypofor genom att först fråga sig vad som skulle kunna framföras till stöd för motpartens ståndpunkt (tes), och vad som skulle kunna framföras till nackdel för vår. Sedan plockar man ut de slutsatser som antingen är möjliga eller inte möjliga, och använder sig av dem för att gynna sig själv eller svartmåla motparten.[4] På det här sättet skapas en svåremotsagd bevisföring, eftersom vi tar upp ett flertal möjliga motargument men sedan förkastar dem. Man kan se hypoforen som en variant av en retorisk fråga, som själv besvarar sin egen frågeställning.