Joseph de Maistre | |
Porträtt av de Maistre av von Vogelstein. | |
Född | 1 april 1753[1][2][3] Chambéry[4] |
---|---|
Död | 26 februari 1821[1][2][3] (67 år) Turin[4] |
Medborgare i | Kungariket Sardinien |
Utbildad vid | Universitetet i Turin |
Sysselsättning | Filosof[5], historiker, diplomat, författare[5][6], politiker, advokat |
Befattning | |
Ambassadör | |
Noterbara verk | Considérations sur la France |
Influerad av | Bibeln · Platon · Plutarchos · Origenes · Tertullianus · Augustinus · Aquino · Dante · Hobbes · Descartes · Malebranche · Vico · Adams · Burke · Bonald |
Influerade | Bonald · Saint-Simon · Comte · Cortés · Rosmini · Barbey d'Aurevilly · Bloy · Bernanos · Baudelaire · Tolstoj · Belloc · Chesterton · MacDonald · Tolkien · Lewis · Kirk · Buckley · Maurras · Girard · Guénon · Lévi · Cioran · Schmitt · Evola |
Politisk rörelse | Konservatism Traditionalism Ultramontanism Kristen humanism Rojalism Romantiken |
Barn | Anne Constance de Maistre Rodolphe de Maistre (f. 1789) |
Föräldrar | François-Xavier Maistre |
Redigera Wikidata |
Joseph-Marie, comte de Maistre (franska: [də mɛstʁ]), född 1 april 1753 i Chambéry, död 26 februari 1821 i Turin, var en savojardisk filosof, författare, advokat och diplomat. Han var den mest inflytelserike företrädaren för kontrarevolutionen och den auktoritära konservatismen under perioden som följde omedelbart efter franska revolutionen.[7] Han räknas som en av konservatismens portalfigurer.[8]
Maistre betraktade den ärftliga monarkin både som en gudomligt sanktionerad institution och som den enda stabila formen av statsskick. Med sina böcker och pamfletter, i vilka han gav uttryck åt sin lojalism och rojalism, bidrog han till bourbonska restaurationen år 1814, varigenom Huset Bourbon återuppsattes på Frankrikes tron och monarkin återinfördes. Den högste suveränen i Maistres ögon var emellertid inte någon monark, utan påven, och denne bör, enligt Maistre, tilldelas auktoritet över världsliga frågor. Därmed blev Maistre inspiratör för ultramontanismen, den konservativt kristna rörelse under 1800-talet, som tog ställning mot de moderna nationalstaternas anspråk på att företräda alla sina medborgare och i stället framhävde påvens roll som katolikernas försvarare.[9]
Endast regeringar med kristen konstitution förmår, enligt Maistre, förhindra sådana oroligheter och blodsutgjutelser, som följt av revolutionens rationalistiska program. Med kristen konstitution avsåg han samtliga europeiska stater, men i synnerhet de europeiska katolska monarkierna. Han var eldsjälen bakom tron på principen om det etablerades auktoritet, vilket revolutionen sökte förgöra, och försvarade principens giltighet överallt: i staten genom att förorda monarkin, i kyrkan genom att tillerkänna påvedömet flera privilegier, och i världen genom tilltron till Guds försyn.