Leopold von Ranke | |
Född | 21 december 1795[1][2][3] eller 20 december 1795[4] Wiehe, Tyskland[5], Tyskland |
---|---|
Död | 23 maj 1886[1][6][2] Berlin[7][5] |
Begravd | Sophienkirche |
Medborgare i | Konungariket Preussen |
Utbildad vid | Leipzigs universitet, Landesschule Pforta |
Sysselsättning | Historiker[8][9], universitetslärare, akademiker, författare[10] |
Befattning | |
Preussiska statens historiograf (1841–) | |
Arbetsgivare | Humboldt-Universität zu Berlin |
Maka | Clarissa Graves (g. 1843–)[11] |
Barn | Otto von Ranke (f. 1844 och 1844)[12] Maximiliane von Ranke (f. 1846)[12] Frieduhelm von Ranke (f. 1847 och 1847)[12] Albrecht von Ranke (f. 1849)[12] |
Utmärkelser | |
Maximiliansorden för konst och vetenskap (1853) Pour le Mérite för vetenskap och konst (1855) Hedersmedborgare i Berlin | |
Redigera Wikidata |
Leopold von Ranke (tyska: [fɔn ˈʁaŋkə]) född 21 december 1795 i Wiehe i Thüringen (då en del av kurfurstendömet Sachsen), död 23 maj 1886 i Berlin, var en tysk historiker, professor i historia i Berlin från 1825 till 1871. Han var farbror till Johannes Ranke.
Leopold von Ranke bidrog till att professionalisera historiedisciplinen och utveckla en systematisk forskarutbildning. Den historiesyn som von Ranke företrädde, historismen, var i motsats till Hegels historiesyn icke-spekulativ. Den lade vikten vid filologisk källkritik och betonade epokernas och händelsernas individualitet (das Einmalige). Det förflutna skulle förstås på dess egna premisser. Den historiska rekonstruktionen av det förflutna var historievetenskapens främsta uppgift. Enligt von Ranke skall historieforskningen inte döma, inte heller försöka leda mänskligheten mot framtiden, utan uteslutande inrikta sig på att fastställa wie es eigentlich gewesen – vad som verkligen hänt.