Lukt

Lukt kallas förnimmelser av specialiserade nervceller i näsborrarnas slemhinna (luktsinnet) av förekomst av förångade ytterst fina partiklar.^[1].

Även det fenomen som ger upphov till luktsinnets förnimmelser kallas lukt, speciellt när förnimmelsernas karaktär beskrivs (exempelvis: blomman har en angenäm lukt).

Traditionellt är ordet lukt i de nordgermanska språken ett neutralt begrepp för luktsinnets förnimmelser, utan någon gradering av om förnimmelsen har en positiv laddning eller en negativ laddning.^[2] För gradering av lukter finns traditionellt sett specifika ord som doft för lukter som upplevs som positiva och odör eller stank för lukter som upplevs som negativa, men det förekommer också att graderingen görs genom att det neutrala begreppet lukt används med positiva adjektiv (exv. god lukt) eller negativa adjektiv (exv. dålig lukt). En stor andel av svenska språkbrukare har en språkkänsla som överensstämmer med det traditionella mönstret.

Ordet lukt har i modern tid hos en del språkbrukare fått förändrat användningsmönster. I svenskspråkiga texter med mer vardaglig ton och tidningstext är förekomsten av negativa adjektiv i kombination med ordet lukt numera vanligare än förekomsten av positiva adjektiv. Detta har lett till att en relativt stor andel av svenska språkbrukare har kommit att uppfatta det traditionellt neutrala begreppet lukt som negativt laddat. Samtidigt har betydelseförskjutningen för denna grupp språkbrukare gjort att det traditionellt positivt laddade ordet doft har kommit att uppfattas som neutralt, dvs. att ordet doft har övertagit den roll som ordet lukt traditionellt har haft. Motsvarande förändrat användningsmönster finns inte i andra nordgermanska språk än svenska, utan där är det traditionella mönstret fortfarande generellt. I danska språket har användningsmönstret snarare genomgått motsatt utveckling, så att ordet doft inte enbart är entydigt positivt laddat utan även har fått utvidgad betydelse för näraliggande positivt laddade företeelser.^[3]

Värt att notera är att verbformerna av orden lukt och doft, dvs lukta (’lukta av något’) respektive dofta (’lukta positivt av något’) inte har genomgått samma förändring av användningsmönstret heller i svenskan, utan verbformerna använder en stor majoritet enligt det traditionella mönstret.^[2]

Eftersom ordet lukt och även ordet doft på svenska således uppfattas på olika sätt av olika språkbrukare är ett sätt att undvika missförstånd att ofta använda ett positivt laddat adjektiv eller ett negativt laddad adjektiv i kombination med ordet lukt, om det inte av sammanhanget är helt tydligt vad som avses. Att använda ordet doft i kombination med negativt laddade adjektiv bör av samma skäl undvikas.

I naturen är lukter (som människan och andra djur uppfattar) mycket vanligt förekommande; många växter och särskilt frukter brukar ha en framträdande lukt. Ämnen inom den rena kemin brukar ha en framträdande lukt; särskilt lågmolekylära estrar anses ofta lukta gott. Även mat brukar i regel upplevas ha en god lukt, vilket är speciellt viktigt då smaken är beroende av lukten. Lukt har bestämda användningsområden bland djur, t ex vid markering av revir eller vid kontaktsökande med en partner, där en särskild typ av luktpartiklar, feromoner, har stor betydelse för bland annat insekter.