Luktsinne

Luktsinnet är det sinne som gör att människor och djur kan känna lukt. Människans luktreceptorer, det vill säga de sinnesceller som registrerar luktämnen, sitter samlade i ett litet organ högst upp i nästaket, area olfactoria. Detta epitelområde består av luktnervceller, stödceller och basalceller. Luktnervcellerna har cilier som receptorerna är placerade på, detta för att öka ytan av epitelet. Varje luktnervcell är kopplad till enbart en typ av receptor. Vävnaden innehåller även körtlar som producerar slem som har till uppgift att skydda cilierna och även hjälpa till att fånga doftämnen. Insekternas luktorgan brukar vara placerat på känselspröten.^[1] Luktknölen ligger ovanpå näshålans tak, på silbensplattan. Det är en utväxt av hjärnan som tar emot luktnervcellernas axon och kopplar om dem till hjärnans nervceller.^[2]

Luktorganet hos människan och andra högre organismer kan betraktas som en komplicerad molekyldetektor och liksom smaksinnet är luktsinnet en form av kemoreception. Med luktsinnet kan vi urskilja 650 proteiner^[3] och ungefär 10 000 kombinationer av dessa.^[4]

Jämfört med människans luktsinne kan luktsinnet hos andra djur vara både komplexare och mer specialiserat på andra dofter. Hos hunden upptar luktcentrum ungefär en tredjedel av hjärnan, hos människan en tjugondel.