Lycka

För andra betydelser, se Lycka (olika betydelser).

Lycka är en känsla av välbehag. Under de senaste decennierna har ett forskningsfält växt fram, lyckoforskning, som undersöker vad som skapar lycka i människors liv.

Lycka är ett belöningssystem som används för att premiera ett leverne i vilket våra behov tillgodoses. Lycka är därmed inte ett mått på framgång då en framgångsrik person fortfarande kan vara olycklig. Undersökningar visar att människor i rika länder inte är lyckligare än de i fattiga. Inte heller har stora lotterivinster, allvarliga sjukdomar eller materiella ting någon långvarig effekt på människors lycka. Exempel på några faktorer som har långvarig effekt för hur lyckliga vi känner oss är personlig status och respekt från andra människor samt att ha ett fördelaktigt utseende. Förutom miljöfaktorer så finns det stora individuella genetiska skillnader mellan olika individer som påverkar nivån av lycka. En majoritet av befolkningen anser sig vara lyckliga. Något som kan tyckas lite motsägesefullt är att de flesta även tror sig vara lyckligare än de flesta andra.

Den svenske lyckoforskaren Bengt Brülde utforskar i sin bok Lyckans och lidandets etik (2009) olika innebörder av lyckobegreppet: Renodlade affektiva teorier om lycka identifierar lycka med en eller flera positiva affekter (känslotillstånd), exempelvis känslor som sinnesro, glädje, njutning, välbehag, etc. Lycka kan också definieras som "positiv affektbalans över tid". Men det finns också kognitiva teorier om lycka, samt hybridteorier som definierar lycka som en kombination av affekter och kognitioner.

En person som befinner sig i negativ affektbalans - till exempel en man som nyligen fått veta att hans älskade katt har blivit överkörd av en bil och dödad - kan ändå sägas vara lycklig om hans egen värdering av det egna livet är positiv. Om han anser att det egna livet är meningsfullt och innehåller saker han värdesätter, exempelvis nära relationer och arbetsglädje, så är han "lycklig" även om han befinner sig i negativ affektbalans. En renodlad kognitiv teori om lycka identifierar lycka endast med dessa tankar om det egna livets värdefullhet, meningsfullhet, etc. En hybridteori om lycka försöker dock inkludera både affekter och kognitioner. Vi kan tänka oss att mannen i exemplet ovan får veta att hans katt inte har blivit överkörd, utan har blivit upphittad och snart ska återlämnas till honom - det där som blivit överkört var bara en sork. Det vore underligt att mena att mannen var lika lycklig både när han trodde att katten vad död och sörjde den, som när han får veta att den lever. I vilken proportion lycka ska anses ha med positiv affektbalans respektive med positiv värdering av det egna livet att göra, är en öppen fråga.

Lycka kan fattas antingen i subjektiv eller i objektiv bemärkelse. Lycka i subjektiv bemärkelse är den lycka som ges av den inre erfarenheten, ett tillstånd som innebär tillfredsställelse av alla behov och önskningar. En ren och oblandad lycka är ett tillstånd av idel lustkänslor. Då dessa känslor har största möjliga styrka kallas lyckan lycksalighet eller, i religiös betydelse, salighet. Den etiska åsikt som ser livets mål i lycka, kallas eudemonism; människans handlingar har enligt denna åsikt moraliskt värde genom att främja egen eller andras lycka. En motsatt åsikt har framställts av Kant och andra etiska rationalister. Enligt dem är förhållandet mellan det rätta handlandet och lyckan endast det, att man genom detta handlande gör sig värdig lyckan, vilket man däremot inte är om man gör lyckan till målet för sin strävan. Lycka i objektiv bemärkelse beror av de yttre förhållanden, som främjar den subjektiva lyckan: hälsa, ekonomiskt välstånd och så vidare. Stoikerna ha fordrat "den vises" fullständiga oberoende av lyckan i denna bemärkelse.^[1]