Marinarkeologi

Marinarkeologi, även kallat maritim arkeologi, är en vetenskap som studerar människan och samhället utifrån arkeologiska lämningar belägna under vatten eller i anknytning till vatten. Marinarkeologi kan därför helt enkelt sägas vara arkeologiska studier i en ”våt” miljö. Framväxten av marinarkeologin som ett vetenskapligt ämne har dock till viss del skett vid sidan om det akademiska ämnet arkeologi. Marinarkeologins utformning och innehåll har därför också präglats av etnologi och sjöhistoria, men även av dykeri- och bärgningsverksamhet. Det marinarkeologiska källmaterialet innefattar lämningar av sjöfartsverksamhet, det vill säga bland annat från örlog och sjöförsvar, skeppsbyggeri, livet ombord, hamnar och navigationsteknik. Som marinarkeolog kan man även studera kust- och skärgårdskultur och dess näringar, till exempel fiske. Även lämningar och verksamhet med anknytning till sjöar och olika rinnande vatten kan vara en del av ett marinarkeologiskt perspektiv. En metodiskt mycket annorlunda del av marinarkeologin är självklart också undervattensarkeologin. Sökning, kartering och utgrävning under vatten kräver särskild teknik och speciella färdigheter.

Universitetsutbildning i marinarkeologi bedrivs i Sverige vid Södertörns högskola som fristående kurser och men också inom den övriga arkeologiutbildningen. På högskolan finns också det marinarkeologiska forskningsinstitutet MARIS under ledning av Johan Rönnby.^[1]