Mongoliet

För andra betydelser, se Mongoliet (olika betydelser).

Монгол улс Mongol uls Mongγol ulus
Flagga Statsvapen
Nationalsång: Bügd Najramdach Mongol
Huvudstad (även största stad)		Ulan Bator
Officiellt språk		Mongoliska
Statsskick		Republik
-	president	Ukhnaagiin Khürelsükh
-	premiärminister	Luvsannamsrain Oyun-Erdene
Area
-	Totalt	1 564 116 km²[1] (19:e)
-	Vatten (%)	0,67 %
Befolkning
-	2015 (juli) års uppskattning	2 992 908[1] (136:e)
-	2010 års folkräkning	2 754 685 [2]
-	Befolkningstäthet	1,91 inv./km² (196:e)
BNP (PPP)		2015 års beräkning
-	Totalt	USD 36,43 miljarder[1] (125:e)
-	Per capita	$12 500
HDI (2021)		▲ 0,739[3] (96:e)
Valuta		Tögrög (MNT)
Tidszon		UTC+7, +8
Topografi
-	Högsta punkt	Najramadlin Orgil, 4 374 m ö.h.
-	Största sjö	Uvs Nuur, 3 350 km²
-	Längsta flod	Selenga, 992 km
Kör på		Höger
Nationaldag		11 juli
Nationalitetsmärke		MGL
Landskod		MN, MNG, 496
Toppdomän		.mn[4]
Landsnummer		976

Mongoliet (mongoliska: Монгол улс) är en stat belägen i det inre av Asien, mellan Ryssland i norr och Kina i söder. Landet är indelat i 21 provinser (aimag) samt stadsområdet runt huvudstaden Ulan Bator. Mongoliet har också varit känt som ”Yttre Mongoliet” för att skilja det från Inre Mongoliet som är ett autonomt område i Kina.

Landet har milsvida öknar och stäpper, ett klimat med stora temperaturskillnader och en glest utspridd befolkning som fortfarande till viss del består av nomadiska boskapsherdar. På 1200-talet enade Djingis khan (1162–1227) de mongoliska folkstammarna och grundade världshistoriens största rike, som sträckte sig från Östeuropa till Stilla havet och i söder ned till den norra delen av den indiska subkontinenten. Det mongoliska riket föll samman 1368, då Mongoliet kom under kinesiskt herravälde. Efter revolutionen och inbördeskriget i Ryssland (1918–1922) fördrevs kineserna från landet och 1924 utropades Mongoliet till en folkrepublik efter sovjetiskt mönster. År 1961 blev landet medlem av Förenta nationerna. I dag, efter drygt 70 års kommunistiskt styre i skuggan av Sovjetunionen, försöker landet etablera en demokratisk regeringsform.

Geografiskt sett kan Mongoliet indelas i två huvudregioner. Den nordvästra delen domineras av Mongoliska Altaj (Mongol Altajn Nuruu), Changaj (Changajn Nuruu) och Gobi Altaj (Govi Altajn Nuruu). Här växlar landskapet mellan höga bergskedjor (som reser sig över 4 000 meter över havet) och vidsträckta områden med talrika saltsjöar. Stora grässtäpper används till betesmarker åt väldiga hjordar av nötkreatur och får, och här odlas även vete. I Altajs högländer i nordväst är bergssluttningarna täckta av barrskogar. Den andra huvudregionen omfattar landets södra delar. Den består av vågig halvöken och stäpp, som genomkorsas av sänkor med saltsjöar och saltträsk; i söder omfattar regionen även stora delar av den steniga Gobiöknen.

Även om fler invånare numera bor i städer eller tätorter än på landsbygden kan man ännu träffa på många nomader. Kreatursuppfödning (getter, får, jakar, kameler och hästar) är fortfarande stommen i det traditionella näringslivet. Det är också orsaken till att Mongoliet har flest antal kreatur per invånare i världen. Boskapsskötseln står för mer än två tredjedelar av landets totala produktion. Under den socialistiska perioden vidareutvecklades textil- och livsmedelsindustrin, och i samarbete med Sovjetunionen och Comecon/SEV (”Rådet för ömsesidigt ekonomiskt bistånd”) satsade man på exploateringen av mineraltillgångar som koppar, molybden och kol. Mongoliet är dessutom världens största leverantör av flusspat.

Numera har man stiftat nya lagar som ska reglera mineralutvinning, turism och ekonomisk planering. Mongoliet är fortfarande beroende av finansiellt bistånd från utlandet, eftersom bortfallet av det tidigare stödet från Sovjetunionen är mycket kännbart. Hittills har man dock inte lyckats hitta några finansiärer för att kunna påbörja utvinningen av de stora olje- och naturgasreserverna.