Den här artikeln ingår i Wikipedias serie om liberalism |
---|
Huvudinriktningar |
Klassisk liberalism |
Nyckelbegrepp |
Demokrati · Frihet · Individualism |
Portalfigurer |
Jeremy Bentham |
Ordoliberalism är en ekonomisk teori och filosofi inom ekonomisk liberalism som betonar behovet av en stark offentlig makt för att säkerställa en social marknadsekonomi. Ordoliberalismen ser inte marknadsekonomi som ett självändamål utan ser den som ett medel för att uppnå social rättvisa. Den lägger vikt vid att motverka monopol och oligopol genom reglering, för att säkerställa rättvis och väl fungerande konkurrens. Det är en liberal strömning med ursprung i Tyskland, som har fått stor betydelse för utformningen av Europeiska unionen (EU) och dess institutioner.
En utgångspunkt för ordoliberalismen är att konkurrensen tenderar att sättas ur spel på oreglerade marknader genom uppkomsten av karteller, oligopol och monopol (jämför med Adam Smiths konstaterande att närhelst två köpmän träffas på tu man hand så konspirerar de mot konkurrensen). Därför måste det finnas en stark och interventionistisk offentlig makt, som med aktiva ingrepp på marknaderna ser till att upprätthålla sunda konkurrensförhållanden. Staten skall också upprätthålla ett stabilt juridiskt ramverk för marknadsaktörerna.
Vidare förordar ordoliberalismen en tydligt definierad arbetsfördelning i styrningen av samhällsekonomin, där olika institutioner ges olika uppgifter och mål. Penning- och valutapolitiken bör skötas av en oberoende centralbank med uppgiften att upprätthålla penningpolitisk stabilitet och låg inflation. Regeringen skall ansvara för finanspolitiken (skatter och offentliga utgifter) med uppgiften att bevara sunda statsfinanser. Uppgiften att säkra makroekonomisk stabilitet och en hög sysselsättning bör vila på arbetsmarknadens parter, som av staten skall stödjas att träffa ansvarsfulla kollektivavtal på nationell nivå.
Den starka staten ska sålunda svara för en samhällsekonomisk ordning, men inom detta ramverk bör marknadshushållningen vara fri från demokratisk styrning i övrigt. I motsats till exempelvis nyliberaler ser ordoliberaler emellertid en hög organisationsgrad och kollektivavtalstäckning på arbetsmarknaden som något gott, som bidrar till samhällsekonomisk stabilitet. På samma sätt betraktas också omfattande socialförsäkringar som ordnas genom överenskommelser mellan staten och arbetsmarknadens parter som en stabiliserande faktor för marknadshushållningen.
Ordoliberalism har ibland kallats ”liberal konservatism” och står för en mer organisk samhällssyn än andra liberala strömningar. Dess anhängare är kritiska mot laissez faire-kapitalism, neoklassisk nationalekonomi och den så kallade Österrikiska skolan med bland andra Eugen von Böhm-Bawerk och Friedrich von Hayek. Ordoliberalens ledord är framför allt stabilitet.