Paulus brev

Paulus brev är de tretton böcker i Nya Testamentet som tillskrivs aposteln Paulus. Paulus omvändelse till kristendomen skedde enligt Apostlagärningarna under den första förföljelsen som drabbade den judekristna rörelsen efter steningen av Stefanos i Jerusalem omkring år 35 och Paulus var själv före sin omvändelse på vägen till Damaskus drivande i denna förföljelse. En av följderna av förföljelsen blev att tron på Jesus som Guds son även spreds till icke-judar (i Bibeln även kallade "hedningar"), något som några årtionden senare kom att leda till att kristendomen etablerades som en egen religion skild från judendomen. Paulus brev spelade redan när de skrevs en avgörande roll för att identifiera och tydliggöra skillnaderna mellan de båda religionerna.

Den exakta kronologin är något osäker, men Paulus ger själv i ett av sina tidiga brev (Galaterbrevet) vissa ledtrådar som underlättar dateringen av hans missionsresor som brukar dateras till åren 46–63. Den första missionsresan utgick ifrån Antiochia, en stad i nuvarande Turkiet där han enligt kapitel 11 i Apostlagärningarna troligen var verksam redan före kejsar Claudius tid (år 41–54). Hans brev dateras vanligen till åren 50–60, därmed är dessa troligen de äldsta skrifterna i Nya Testamentet.