Romantiken var en mångskiftande idérörelse som uppstod vid slutet av 1700-talet till följd av förromantiken och nyklassicismen, och som varade till mitten av 1800-talet. Termen är mångtydig, nästan svepande, och det finns flera definitioner av den som står i konflikt, men det är allmänt accepterat att det uppstår en ny strömning där individens känslor fick större tyngd än förnuft, allmänna sanningar och sedan länge etablerade regler och normer.[1] Som epok är romantiken framför allt relevant inom konst-, vetenskaps-, litteraturhistoria och filosofihistoria.
Romantiken uppstod som reaktion mot den förnuftstro, materialism och mekaniska världsbild som rådde inom kulturen under upplysningen. Till skillnad från upplysningen, som betonade förnuftet, hävdade romantikerna att det var känslan som var kärnan i tillvaron.[2] Romantiken vände sig även mot klassicismens regler. Den återknöt till Platon och Plotinos, och vann anhängare bland mystiker och känslomänniskor. Studiet av själen och metafysiska spekulationer kombinerades med en ny syn på konstnären som ett skapande geni. Formerna, som varit strikt bundna och allmängiltiga, löstes upp och en större individualism tilläts. Intellektets betydelse avtog till förmån för den inre, subjektiva upplevelsen, fantasin och känslan. Under romantiken uppstod såväl den moderna nationalismen som orientalismen, exotismen och nyromantiken.
Som kulturströmning var romantiken starkast i Tyskland, Frankrike och Storbritannien, som också utvecklade var sina rörelser inom romantiken även om de kraftigt påverkade varandra.