Slaget vid Solferino

Slaget vid Solferino
Del av andra italienska frihetskriget
Ägde rum 24 juni 1859 Plats Solferino, Kungariket Lombardiet-Venetien Resultat Fransk-sardinisk seger
Stridande
Frankrike  Sardinien	Österrike
Befälhavare och ledare
Napoleon III Viktor Emanuel II	Frans Josef I
Styrka
120.109 infanterister 10.724 kavallerister 320 kanoner	129.273 infanterister 9.490 kavallerister 429 kanoner
Förluster
2.313 stupade 12.102 sårade 2.776 saknade	2.386 stupade 10.634 sårade 9.290 saknade

Slaget vid Solferino var ett avgörande slag som ägde rum 24 juni 1859 i trakten kring Solferino i norra Italien. Slaget, som var en del av det andra italienska frihetskriget, utkämpades mellan Kejsardömet Österrike under kejsar Frans Josef på den ena sidan och en allians mellan Frankrike och Sardinien under kejsar Napoleon III och kung Viktor Emanuel på den andra. Alliansens seger över österrikarna spelade en viktig roll för enandet av Italien.

Fransk-sardinska armén med 150.000 man bröt upp vid tvåtiden natten till den 24 juni och gick över floden Chiesa och ryckte fram på bred front mot Mincio. Även österrikiska armén med 160.000 man befann sig på framryckning varigenom strid snart kom till stånd utefter hela fronten. Värst rasade den i mitten om höjderna vid Solferino som slutligen stannade i alliansens händer, varefter österrikarna gick tillbaka bakom Mincio. Ett fruktansvärt oväder gjorde härunder slut på striden.

För den unge kejsar Frans Josef var anblicken av slagets fasor så skakande att han fast och orubbligt vägrade gå med på general Benedeks begäran att få fortsätta striden.^[1]

Stillestånd slöts den 8 juli.

Det lidande de sårade fick utstå under slaget fick Henri Dunant att skriva boken Un Souvenir de Solférino (1862) vilket ledde till att organisationen Röda korset året därpå bildades.