Ultramontanism (av latinets ultra, på andra sidan om, och mons, berg) betecknar den ultrakonservativa politiska rörelse inom den romersk-katolska kyrkan som strävade efter att utöka påvens makt även utanför Italien.[1] De ultramontana ville överföra makt inom katolska kyrkan till Rom och bedyrade påvens ställning gentemot andra kyrkliga institutioner. Rörelsen fick störst betydelse på 1800-talet, då den tog ställning mot de moderna nationalstaternas anspråk på att företräda alla sina medborgare och i stället framhävde påvens roll som katolikernas försvarare.[2]